Jag har en tanke som jag känner för att dela med mig av. Tjejerna som varit i mitt liv längre än fyraveckor ni vet de som uppgraderats från inget till allt. Jag pratar så klart om mina flickvänner. Inte att jag har flickvänner i flertal utan mer att jag har haft flickvänner. Jag har haft några stycken och i alla förhållande så har jag alltid fått höra att vi är det vackraste paret som finns på den här jorden. Det låter som att jag tar i men det gör jag inte. Ständingt samma vals om att vi är ett så vackert par och det är självklart roligt att höra men jag har försökt komma på sambandet. Fyra av fem har varit blonda, smala har varit talande för alla men sen går resten i sär. De har varit helt olika varandra.

Så den gemensa nämnare i detta fall måste vara moi. Jag är ju det som dessa fem tjejer har gemensamt. Så alltså måste det vara pågrund av mig som vi får höra vi är vackrast i världen. Så tjejer det kan vara ett tips om ni vill bli kallad vackrast i världen så kan ni få hyra mig för en kväll. Jag kommer göra er snygga. Jag har den effekten. Det är inte lätt att vara ödmjuk när man är så bra som jag. Men jag försöker iallfall!

. Där nere fick man så mycket bekräftelse att det blev nästan för mycket. I stället för att nöja mig så ville jag ha mer och mer. Hålet som jag behövde fylla verkade bara bli djupare ju mer jag fick.  Dock fick jag en dos av min drog varje dag vilket gjorde att jag kände mig hög varje dag. Det i kombination med värmen gjorde att min mörka värld började ljusna. Allt var inte svart längre och jag började finna bitar från en sprucken regnbåge lite här och var. Dessa färgklickar var dels mina nya vänner men mest var det nog den bekräftelse som fanns där ute för mig att ta. Jag skriver inte om alkohol eller droger. Det är något man lätt skulle kunna fastna i om man var olycklig men det var inte riktigt min grej. Min drog var bekräftelse och den var minst lika farlig. Den var lätt att få tag på i små mängder men man kunde aldrig hitta tillräckligt av den varan för att bli nöjd. Alla mina nya vänner var som jag, destruktiva och det gjorde mig glad. Inte att de var destruktiva utan för att de hade varit det innan de träffat mig. Jag kanske inte var ett svart hål trots allt?  Att ha olyckliga vänner gjorde mig lycklig eftersom det måste betyda att det inte bara är mig det är fel på. Jag har alltid gillat de trasiga människorna. De känns mer äkta och deras sorg är något vackert. Det ger dem ett djup, det gör dem mänskliga. Lyckliga och perfekta människor känns falska. Det känns som att de döljer något. Sen är det svårt att förhålla tig eller sympatisera med människor som ständigt lyckas. De väcker avund och gör ens egna brister så synliga. Nej min resa på väg neråt skulle inte ha gått så snabbt om jag var omgiven av människor som blivit slagna med en regnbåge hela sitt liv. Deras glädje skulle få mig att tveka på min egen sorg. På min resa hade jag nu värvat två nya vänner. De ena var David som jag redan presenterat som var den store romantikern. Han var kär i kärleken och sökte alltså den i alla han mötte. Hans kärlekstörst var enorm. Jag antar att den fanns där för att han en gång varit kär och blivit sårad. Nu hade han en bild av kärleken som pågrund av sitt abrupta uttåg nu gjorde att han hade en overklig bild av den. Förmodligen hade han aldrig kommit över damen som hade väckt hans känslor och gick runt med minnet av henne. Det minnet hade vuxit sig större och hennes defekter hade suddats bort. Kvar fanns bra den där rena känslan som han nu förgivet saknade. Alla tjejer han nu såg jämförde han nu mot den mall han hade av den perfekta kvinnan. Självklart skulle ingen duga men hans sökande försvann aldrig och varför skull det? Han hade varit kär en gång och nu sökte han efter en kvinna som kunde hoppa in för den gamla. Samma kärlek skulle användas bara det att tjejen var en ny. På tal om ny så har vi en ny herre som gör stor stilad entre i mitt liv. Jag mötte honom på en toalett och han var davids vän. Han hade ett rykte om att kunna få vem han vill och där på toan utmanade han mig. Han slog vad om att han kunde ta min tjej ifrån mig. Jag tror det var det första han sa till mig. Jag hade inget att förlora på att anta det vadet. Visst jag skulle förlora min trygghet men just då behövdes ingen trygghet. Jag visste att jag skulle kunna byta ut henne mot någon ny. Göra en David, byta tjej men ha kvar samma känsla. Så jag antog det vadet märkligt nog. Han gav mig en sista varning om att han faktiskt skulle göra det. Jag titta på honom och tänkte det här måste vara världens osäkraste kille. Han bluffar och om han inte gör det så finns det inte en chans hon skulle lämna mig. Jag var ju hennes värld. Det går inte att förneka att jag är självgod men så tänkte jag faktiskt. Han gick upp försökte i en kvart och kom tillbaka. Han erkände sin förlust vilket förvånade mig. Från den stunden blev vi bästa vänner. Har man så lite respekt som han hade så borde han kunna matcha mig tänkte jag. Jag kanske rentav kan lära mig något av den här killen. Fredrik visade sig att vara den osäkraste människan jag träffat och när jag såg i hans ögon så såg jag mig själv. Så den här beskrivningen stämmer in på oss båda. Vi båda hade svårt för att släppa in personer nära vilket gjorde oss båda till smått otrevliga. Han nådde förmodligen högre höjder än mig på den punkten. Vi var båda missförstådda och ensamma. Mest av allt var vi rädda för att inte vara någon. Vi båda skröt för att imponera på alla i vår omgivning. Han sökte sin bekräftelse i tjejer precis som jag. Han hade tagit allt ett steg längre och var lägre ner än mig. Dock gjorde jag allt för att komma ikapp. På kvällarna hade jag uppträdande på klubben ihop med David. Vi hade så kul ihop att vi knappt brydde oss om publiken. Vi såg dem knappt. Det var bara de riktigt snygga tjejerna som fick oss att tappa fokus. I början hade det räckt med en komplimang från en av de snygga tjejerna för att min depå skulle fyllas upp. Nu ville jag att de skulle vilja ha mig. Så varje tjej som kom innan för mitt räckhåll blev en ny utmaning. Då älskade jag slalombanan, ni vet när man ställer en massa frågor och låssas vara intelligent för att nå målet. Håll ut ni kommer snart förstå vad jag menar. Så en kväll satt hon bara där den där ultimata tjejen som alla killar ville ha. Hon hade långt blont hår med en söt liten näsa. Hon såg ut att kosta en miljon och man förstod att hon visste det. Hon visste sitt värde och var inte lika enkel som alla de där andra tjejerna jag tidigare hade mött. David och jag dök upp vid hennes och hennes vänners bord. De brydde sig intet stort av det vi hade att erbjuda. Deras trötta leende verkade mer vara artiga än intresserade. Då bröt jag mot jobbets heliga regel, berätta aldrig för någon att du jobbar här.  Men jag ville försvara mig och Davids heder, de skulle inte få tror att vi faktiskt ville ha dem. Så jag berättade att vi jobbade här och vi fick betalt med att snacka med tjejer. Att vi inte hade menat att störa utan att vår chef hade tvingat oss att gå fram till dem.  Då såg man hur de granskade sig själva och man förstod vad de tänkte. Måste ni bli tvingade för att prata med oss. Min sågning av dem som var menat som ett försvar blev nu ett anfallsvapen. Spelet förändrades de hade inte pucken längre. De var nu de underlägsna och nu började de prata med oss. Nu var det David och min tur att besvara frågor med trötta leende som skvallra om ointresse. Då in såg jag att jag hade fått dem att tveka på sig själva. Den här taktiken blev snabbt den mest använda från min sida men åter till vad som hände. Jag ville ju inget hellre än att ha den där tjejen. Men om jag visade tecken på det så skulle hon tappa intresset. Jag stod nu längst upp på en slalombacke. Om jag valde att åka rakt ner mot mål hade jag förlorat. Inte heller kunde jag svänga för snabbt eller för skarpt för då riskerade jag att åka ut. Nu fanns det bara en sak att göra. Snirkla mig runt alla portar och ta mig ner backen lagom fort. Jag fick inte heller vara långsam då skulle någon annan hinna före.  I diskussionen som följde så svängde jag fört bort från henne och en sväng tillbaka. Så började jag sakta min färd neråt från backen.  Hon och jag pratade nu oavbrutet och alla andra upphörde att finnas till. Av allt hon berättade så förstod jag att hon inte skulle ge mig det jag ville ha redan den här första kvällen. Då är det lika bra att lägga ner. För att få henne att tro att jag inte ville ha henne så la jag upp en plan. Jag ursäktade mig och gick på toaletten. Var borta ungefär tiominuter och när jag väl kom tillbaka så förklarade jag att chefen ville prata med mig och david. Han vill att vi skulle jobba med annat. David tittade förvånat på men sa inget. Ingen lämnar så där snygga tjejer när man väl fått kontakt. De var lika förvånade över att jag inte såg ett dugg bekymrad utan mer glad för att få komma iväg. David dröjde sig kvar och jag fick nästan dra honom ifrån bordet. David som hade kommit mycket längre med en av tjejerna sa åt dem att komma tillbaka i morgon. Den tjejen han hade pratat med verkade vara den lätta i gänget. Hon som tog de killar som inte hade vågat stöta på den snyggaste. Fem minuter efter vi hade lämnat dem och ställt oss vid ett annat bord så gick de. David frågade mig senare om jag var dum i huvudet? Nej, förstår du inte? Hon kommer komma tillbaka i morgon. Hon tål ju inte när någon säger nej. Han såg ut som ett frågetecken och sa undrande om hon nu inte säger nej varför gör du det då? Det var en bra fråga utan ett bra svar. Jag var osäker på att om jag åkt mot mål i första åket inte hade varit för snabb. Jag hade inte riktigt haft henne och om jag inte hade avfärdat henne så hade jag behövt träffa henne varje dag resten av veckan för att få det jag ville ha. Det här måste ju ha påskyndat hennes resa och gjort henne ivrigare för att få bekräftelse. Så funkade jag, varför skulle hon vara annorlunda? Men du är ju annorlunda, du är ju dum i huvudet muttrade David. Den natten ekande tanken om henne i mitt huvud. Hade jag gjort rätt? Hade jag varit dum i huvudet? Tänk om hon inte kommer? Hela dagen gick jag runt och var nervös, när kvällen kom så satt jag och kolla mot vår ingång hela tiden. Tänk om redan hade varit här? Hade jag missat henne? Varför plågar hon mig? Precis innan David hade idiotförklarat mig och jag hade blivit galen så kom hon. Vackrare än någonsin, min glädje var svår att dölja. David sprang så klart fram till dem och möttes av kramar. Jag höll mig ifrån det bordet så länge mitt hjärta orkade. I fjorton minuter gömde jag mig på toaletten. Varje minut var en plåga. Jag hade bestämt mig själv för att inte prata med henne på en timme. Det skulle visa henne hur ointresserad jag var men som jag nyss skrev så gav jag upp efter fjorton minuter. Jag gick fram och låssades som jag hade letat efter David och försökte leka förvånad när jag såg dem men inte allt för lycklig. David viskade att hon hade frågat efter mig. Nu stod jag än en gång i den där backen och skulle kasta mig utför. Nu räckte inte vetskapen av att hon ville ha mig, hon måste försöka kyssa mig annars så räknas det inte.  För hon verkade göra med samma taktik som jag. Först svängde hon ifrån mig genom att prata om andra killar och sen närmade hon sig mig genom att säga att jag inte var som andra, hon sa jag var speciell. Idag slutade vi redan vid halv ett så vi kunde fortsätta festen med dem på något annat ställe. Jag brukade gå ut med bara David efter så min flickvän skulle inte misstänka något. När klockan blev halv ett så blev vi som spöken och försvann bara. Vi hamnade på en nattklubb där vi dansade tills vi blev för varma och slog följe till deras hotell. Där vid poolen var det jag och David med fyra tjejer och två killar som vi inte kände. Det var där hon försökte kyssa mig. Jag som hade tjej borde ha sagt nej men jag ville veta vad hon ville. För det kändes inte som att det räckte, en kyss på fyllan var inte så mycket bekräftelse. Jag ville ha mer. Det räckte inte med bara en kyss. Det verkade inte heller räcka för henne. Hon ville ha den ultimata bekräftelsen precis som jag. På vägen in mot hennes sovrum så kysstes vi samtidigt som hon sa att hon aldrig hade trott hon kunde få mig. Det som började med att jag ville ha henne och att hon nästan avfärdat mig slutade med att hon kastade sig framför mig. Det slutade med att jag fick vara den som sa jag eller nej. Allt det här pågrund av att jag hade spelat på hennes dåliga självförtroende. Den natten fann jag att det var den lättaste vägen till en tjejs sovrum. Dåligt självförtroende var ett ämne jag var expert på att ha så nu var det bara ställa frågan, funkar det på mig så gör det säkert med alla andra i min generation också. Vår generation är den osäkraste med inga kriser eller krig. Media visar hur vi ska vara och det startar kriser och krig. Inte mot andra utan mot oss själva. Våra krig utspelas i våra huvuden och ingen sida vinner. Allt det där förstod jag nu och även hur jag skulle kunna använda det till min fördel. Jag vann den striden mot henne och fick den bekräftelse jag behövde genom sex. Hon hade gett mig allt hon hade och jag henne. Förr hade det räckt med blickarna och försöken. Med henne hade jag tvivlat på allt utom det här. Att hon låg med mig. Det måste ju betyda något. Ungefär där insåg jag att jag kan inte sova kvar. Vad skulle min flickvän säga? Även om jag nyss hade gjort det värsta man kan göra så vill jag inte såra henne. Så jag väntade tills tjejen intill mig hade somnat. Sen smög jag hem till min Ikaros som låg och sov helt ovetande av vad som hade skett. Det var glada fötter som tog mig hem den natten. Min flickvän vaknade till och såg glatt på mig när jag kom och la mig. Jag kysste henne och sa att jag älskade hon. Hon besvarade och somnade om. Jag låg vaken och tänkte innan sömnen lyckades erövra mig. Jag var nog också kär i kärleken. Samma känsla men olika tjejer. Det var ju inte så dumt tänkte jag somnade. Dagen efter var jag utmattad men lycklig. För tjejen från igår som vi kan kalla Julia eftersom hon hette så skulle söka upp mig igen. Jag hade hamnat i en situation som jag var tvungen att ta mig ur. Den situationen älskade jag för om jag lyckades så skulle jag vara den största utbrytarkungen någonsin. Det skulle krävas en stor lögn eftersom de är mer trovärdiga på något sätt.  Mycket riktigt så kom hon till mitt jobb dagen efter. Arg och beväpnad med hårda ord. Hon attackerade mig och kallade mig lögnare och svin. Du var inte som andra? Du är precis som alla andra idioter som bara vill ha en sak. Tårarna var inte långt bort och det avgjorde hela mitt ställningstagande. Jag ville inte att hon skulle gråta av två anledningar. Ett hon skulle ställa till en scen som alla kunde se även min flickvän. Det skulle inte vara bra för mig. Sen andra anledningen är att jag inte tål att såra andra eller rättare sagt se de jag sårat. Det får mig att må så dåligt. Jag brukar alltid ljuga för mig själv att jag inte sårat någon. Om jag kan ljuga för mig själv och tro på det så kan jag lura henne också.  "Har du inget att säga din jävla idiot?"

  Så här levde vi ett tag med nya tjejer och nya lögner. Det gick inte heller upp för oss att vi sårade någon och inte minst att de vi sårade mest var oss själva. Enda ögonblicket man kände någon glädje var det precis när man insåg att man hade vunnit. Den sekund när man visste man hade henne. Sen försvann glädjen snabbt. När man väl skulle ha sex så visste man att var över. Jag ville bara ha henne när jag inte kunde få henne. Nu när jag fick henne så var hon redan struken från min telefonlista. Hon visste det inte då men i det ögonblicket hon gav efter förlorade hon mig. Eftersom jag hatade mig själv så varför skulle jag vilja ha en tjej som ville ha mig? Om hon kan nöja sig med en förlorare så är hon inget för mig. Folk som vill vara med mig tråkar ut mig. Jag kan inte se vad de kan se i mig. För så som jag såg mig själv så skulle jag vara den sista personen jag själv skulle vilja hänga med. Det här mönstret upprepade jag ihop med min partner i brott i en evighet. Tillslut blev det som en karusell som bara snurrade runt och runt. Den här turen verkade bara öka i fart för varje varv och jag mådde bara sämre och sämre. Jag började känna mig tvungen att hoppa av. Men hur skulle jag berätta för Andrew? Att gå visningar blev en mardröm. Jag kände mig inte närvarande utan mer som att jag var kvarglömd i en mardröm.  Jag fruktade att gå ut och visa mig för andra. Snart skulle de märka att jag var ett ufo. Att jag bara bluffat mig dit jag var. Snart skulle de inse hur jag ruttnade från insidan och att jag var fulare än alla andra. Jag fann ingen glädje utan var missnöjd hur nöjda folk än var med. Sa de jag var snygg fruktade jag den tystnaden som skulle komma. Var det ingen som sa något så kände jag mig äcklig. Det fanns inget i den här världen som gjorde mig lycklig. Så jag fattade ett beslut och sa upp mig. Andrew vågade jag inte bemöta så jag smsade honom sen slängde jag mobilen för jag var rädd för vad han skulle svara. När jag slängde min telefon så försvann alla nummer och namn. Mitt gamla liv var nu äntligen över och nu skulle jag fylla tjugo om en månad. Jag gick in i ett nytt årtionde av mitt liv och det skulle jag göra som en ny människa. Jag såg aldrig mina demoner i ansiktet eftersom jag slog itu alla speglar i min lägenhet. Jag valde att gömma dem där inne ibland mina andra problem. Det förrådet börjades fylla till max. Jag tog ett nytt beslut och det var att flytta hem. Jag sa upp min lägenhet och skulle bara bo själv i två månader till. En vecka efter att jag fyllt tjugo så gick jag ut med några vänner. Det blev en kväll som skulle förändra mitt liv. Jag hade gömt mig undan tjejer och var inte på jakt efter någon då jag såg henne. Där på dansgolvet stod den vackraste tjejen jag någonsin hade sett. Hon hade alla kvalliter som jag någonsin velat ha utan att veta om det. Mitt självförtroende var lågt över allt utom på en punkt. Jag viste att jag ägde en charm som gjorde mig populär hos tjejer. Så med stadiga steg gick jag fram till henne och började dansa. Utan att ha sagt ett ord så kysstes vi. Hon fick mig att falla redan vid den första kyssen. Hon var den typen av tjej som inte gick hem med killar. Så jag frågade inte ens. Jag fick hennes nummer efter en timme och sen skiljdes vi. Dagen efter så ringde jag henne och hon svarade. Vi började prata varje vaken och ledig tid. Det visades att hon bodde i en annan stad ungefär 4 timmar bort. Ungefär två veckor senare så satt jag på den där bussen som om fyra timmar skulle ta mig till henne. Jag var så kär i henne trodde jag då. När vi sågs var hon vackrare än solnedgångar och poesi. Hon var så vacker att jag inte ens kan försöka förklara det med de begränsade ord som finns att tillhanda som vacker, snygg och bedårande. Utan de blir mer är en förolämpning än en sanning. Hon var mer än så och det viktigaste av allt så var hon min. Inte för att jag trodde så mycket på mig själv utan för att hon hade sagt det. Vi försvann in i varandra fullständigt den närmaste tiden.  Hon fick mig att glömma mina bekymmer. Hon byggde en mur runt mina problem som inte ens mina egna ögon kunde se över. Men de fanns där inne och de ville komma ut. När hon och jag blev ett var också den tiden i mitt liv där jag gick upp för trappan och öppnade dörren till en ny fas i mitt liv. Den röda tråden kommer nu fortsatt att vara om hur jag började förstöra vackra saker.  Hur jag sökte det normala livet. Efter vi hade träffats den helgen trodde jag att jag hittat mitt livs kärlek. Bara någon vecka efter min upptäckt så flyttade jag hem till mina föräldrar. Nu var avståndet mellan mig och min kärlek 6-8 timmar. Vi fortsatte och prata varje dag. Jag åkte upp stanna i två veckor och sen hem i två veckor. Så höll vi på i tre månader och livet var underbart. Sen insåg jag att hon älskade mig och gjorde allt för mig. Då insåg jag att jag inte var lycklig med henne. Jag skriver den stora förändringen på bara två meningar men det var så det var. Jag insåg det skrämmande fort och det var inget som växte fram. Jag vaknade med den där känslan en dag bara. På den tiden var jag färgblind och såg världen bara i två färger, svart och vitt. Det fanns inga nyanser av grått där emellan. Antingen älskade man mig eller så hatade man mig. Om jag inte var världens snyggaste så var jag världens fulaste. Jag hade inte slutat prata med mitt "livskärlek" utan hon fanns kvar i mitt liv. För att göra den här historien lättare så borde vi ge henne ett namn. Tyvärr skäms jag över hur jag behandlade henne så jag vet knappt hur jag ska skriva följade stycke. Hon får helt enkelt gå under namnet Ikaros. Efter den övermodiga Ikaros. För att stilla mitt dåliga samvete så ger jag henne en del av skulden i det som komma skall. Hon måste ha vetat att jag inte var något att ha. Men hon trodde hon kunde förändra mig, hon blev för övermodig vilket sen slog tillbaka på henne. Om hon inte såg de sakerna jag gjorde så kommer de här närmaste kapitlen att bli något jag hoppas att hon aldrig läser. Men hon måste ha sett det, hon måste likt Ikaros har flugit för nära solen fast hon inte fick. Det var hennes övermod som fick henne att störta och inte min dumhet. Det där var nog den tredje lögnen i den här boken och inte ens jag tror på den. Vintern var över och våren for bara förbi. Våren var bara fylld av min tvekan på henne och mig. Jag trodde inte på kärlek den våren men när sommaren kom så började jag nöja mig med tanken. Vi åkte utomlands i två veckor och jag blev kär på nytt. Trots att jag hade spenderat två veckor på flykt från min vardag så var det inte tillräckligt för när jag kom hem kom den ikapp mig direkt. Jag tvekande och hon tryckte på. Hon skulle börja jobba för hon hade tagit studenten tidigare den sommaren. Hon fick ett jobb vid norska gränsen vilket nu var över 60 mil ifrån mig. Jag fick en stund av svaghet så jag följde med. Började jobba ihop med henne och nu satt jag där ihop med en tjej som jag förmodligen inte älskade. Men hon var så bra för mig att jag sveptes bara med. Min mamma hade blivit ersatt av en ny mamma. Jag älskade tryggheten, jag var kär i hur hon kände för mig. Stundtals var jag också där men oftast var jag bara olycklig. Men min ångest och osäkerhet började forma min värld runt henne. Hon var min trygghet. Ingen kunde ta det ifrån mig. Hon skulle aldrig lämna mig. Jag visste inte då hur lång tid det skulle ta för mig att lämna henne. Efter allt jag utsatte henne önskar jag att hon hade lämnat mig men samtidigt önskade mitt själviska hjärta att hon skulle stanna. För även om jag inte älskade henne så skulle jag inte klara mig en dag utan henne.  Hon gav mig ett beroende av trygghet som var svårt att komma ur. Mitt försök till ett normalt liv gick ganska bra till en början. Vi jobbade och tjänade väldigt bra och hade nästan inga utgifter. Så jag hade ungefär tiotusen varje månad att dränka mina sorger med. För det köpte jag det bästa av allt. Kläder prylar och allt som jag kunde försöka fylla upp det där tomhålet som rusade mot mig. Jag blev snabbt rastlös på mitt arbete som gick ut på att dirigera runt anställda på en restaurang. Min charm hade gett mig det jobbet och även min förmåga att verka talangfull. Jag framstår alltid som talangfull på det mesta jag prova. Sen är jag väldigt bra på att ta genvägar, att stjäla idéer. Min pappa har alltid sagt till mig att amatörer lånar och proffs stjäl. Så jag stal alla idéer jag hörde vilket gjorde att jag steg i graderna snabbare än någon annan. En viss avundsjuka växte fram ibland mina medarbetare som jobbat längre än mig. De såg mig som en bortskämd snorunge som bara hade haft tur. Oscar Wilde sa att "alla charmerande människor är bortskämda. Där ligger hemligheten med deras dragningskraft." Så min charm löste mig ur den situationen också. Bortskämd har jag alltid varit så jag har alltid gett ett intryck av att vara helt ointresserad av saker. Det har gett mig en charm som de flesta med dåligt självförtroende inte kan motstå och eftersom min generation lider brist av just den varan så har mitt liv varit enkelt. Under den här tiden i mitt liv så var jag övertygad om att ingen skulle kunna motstå den och det gav mig märkligt nog bara mer charm. Så efter att ha vunnit mina kollegors gunst så blev jag biträdande restaurangchef någon månad efter att jag hade fyllt 21. Nu var utmaningarna slut på den här arbetsplatsen och min rastlöshet började trängas där inne i samma rum som mina problem fanns. Det här ledde till att jag blev olycklig och osäker över mig själv. Tvekade på yttre och inre och började söka bekräftelse i andra nu när jag nått slutet av utmaningar på jobbet. Nu sökte jag bekräftelse i tjejer igen fast jag hade en flickvän. Men hennes kärlek och bekräftelse kändes mer och mer som en mors. Hon älskade mig för att hon måste. Det kändes som att jag skulle ha henne fram tills någon av oss dör. Så det räckte inte för att fylla på mitt konto. Mitt konto var tomt på bekräftelse. Så jag började prata med alla tjejer jag såg. Så fort en tjej började prata med mig så ville jag veta vad hon tyckte. Var jag världens snyggaste så lät jag henne gå, var jag bara sådär då ville jag förändra hennes åsikt. Då gjorde jag allt för att ändra deras syn. Blev en annan person bara för att de skulle säga du är världens snyggaste eller ligga med mig. Ögonblicket de sa det så trodde jag inte dem längre och därför ville jag aldrig mer ha med dem att göra. Hur kan man då bedra en tjej man bor med utan att hon märker det? Det är en bra fråga men jag tror att folk inte vill se vissa saker hos sin partner. Jag ville inte se att jag inte älskade henne och hon ville förmodligen inte heller se samma sak. Vi hade en trygghet ihop och vi hade det väldigt kul ihop. Jag tror vi båda blundande för sanningen. Att bedra någon som jag älskar hade jag gjort hela mitt liv med mig själv. Så det var ju ganska lätt emot henne som jag inte riktigt älskade. Sen hade jag aldrig något behov att skryta om mina erövringar vilket gjorde chansen att hon skulle få höra något väldigt små. Fast samtidigt önskade jag att hon fick höra allt då förskonades jag från den delen där jag behövde berätta sanningen. Sanningen att jag inte älskade henne. Jag vet inte vem av oss dom drog ner den andra först men jag minns att det skedde ungefär efter ett år ihop. Även om hon stundtals gjorde mig lycklig så gjorde vi varandra olyckliga. Jag var deppig och besviken över hur mitt liv hade blivit och ville göra ett dramatiskt uttåg ur mitt liv innan jag var 25. Självmord var något jag inte vågade men jag gillade att säga jag skulle dö innan jag var 25. Hon blev fixerad vid sin vikt och fick en ätstörning vilket jag smittades av. Jag tror inte det var hon som började utan det kan ha varit mitt konstanta gnällande som utlöste allt. När hon började nedvärdera sig själv och svälta sig själv så mådde jag sämre. För om hon nu var fet och ful enligt sig själv så måste det betyda att jag har en fet och ful tjej. I början slog jag bort det eftersom hon verkligen var vacker men efter ett tag började jag tveka. Även om jag inte älskade henne så fann jag någon typ av bekräftelse i hennes yttre. Men nu försvann även det, för om hon var ful då var jag ful som var ihop med henne. Hon började granska allt hon åt vilket gjorde även mig medveten. Jag började se mig själv som tjock fast det var långt ifrån sanningen. Hon gav mig ytterligare en anledning till att hata mig själv. Vi drog varandra neråt och neråt precis som jag och Andrew hade gjort tidigare. Jag insåg att vi var på väg mot botten och började inse att allt var mitt fel. För om jag som haft två riktigt nära relationer med två olika personer och lyckats dra ner dem så måste det vara mitt fel eller hur? De hade varit normala innan de träffat mig eller hur? Jag hade blivit ett svarthål som tog folks självkänsla ifrån dem. Det fick mig att må sämre. Hade det funnits ett pris för den osäkraste personen så hade jag vunnit det året. Även de näst följade och säkert ett år till innan priset tillslut hade döpts om till årets Oskar. Istället för att göra slut och läka, bli en normal människa som en normal människa hade gjort så bestämde vi oss för att flytta utomlands. Briljant plan eller hur? För om vi är olyckliga här så borde allt lösa sig om vi åkte någon annanstans. För den som läser som har en högre iq än två kan nog börja se ett mönster. Mitt mönster är att prova en sak, bli olycklig och försöka finna en lösning genom att flytta och bli en ny person. För om jag flyttar så stannar mina problem på platsen tillräckligt länge för att jag ska hinna få ett försprång. Briljant plan eller hur? Jag är medveten om att jag nyss skrev så men jag blir nästan rörd av min egen dumhet som trodde att jag skulle lyckas. Vi bokade en enkel biljett till Spanien där bara hon och jag skulle åka. Problemen skulle inte få plats i våra resväskor.  Visst jag går jag fort fram i tiden, jag stannade faktiskt på den platsen nästan ett år innan jag åkte. Men jag saknar tidsuppfattning helt och anser att den platsen inte har mer att ge er för tillfället. Så vi hoppar fram i tiden tills då jag drog iväg. När vi kom till det soliga Spanien så hade vi först bara varandra. Det gjorde att vi glömde våra problem och hade det bättre än någonsin för ett tag. Det är så fort omvärlden kommer in i min värld som jag blir osäker. Då ser jag ju saker som jag inte är men som jag kunde vara. Hade jag inte haft nått att jämföra så hade jag levt lycklig med henne hela livet. Men så fort jag ser något annat så vill jag ha det i stället. När omvärlden gjorde ett intåg i mitt liv igen så utgick mitt samvete ungefär i samma veva.  Det var ungefär här jag började tro på gud igen. Jag ska förklara varför. Vi mötte några svenskar som tog med oss till sitt jobb. De jobbade på en nattklubb som minglare. De fick betalt för att sitta och prata med folk hela kvällarna. De presenterade oss snabbt för några chefer och vips hade vi fått ett jobb. Nu jobbade jag på en nattklubb där mitt jobb var att prata med tjejer. Det gjorde hon med struntade jag i. Jag trodde inte hon skulle göra något som kunde äventyra vårt förhållande. Det äventyret var det jag som spelade huvudrollen i. Jag var aldrig rädd för att hon skulle vilja ha någon annan. Kanske rädd för att hon inte skulle vilja ha mig och det skulle betyda att min trygghet försvann. Det var det sista jag ville. Men nu var jag tillbaka på den scen där jag för första gången upptäckt min talang. Min talang att sälja en dröm, en dröm av hur underbar jag var. Alla tjejer ville ha ett svin någonstans. Den sidan hade jag men den behövde stundtals tonas ner än förhöjas. Nej den bilden jag behövde sälja var att även om jag var ett svin så fanns det ett fönster. Detta fönster vette ut mot förändringen. Detta fönster av tillfälle visade jag snabbt under vissa tillfällen och då såg tjejerna det ljus som gav dem hopp. Det ljuset skulle de aldrig släcka. De skulle för alltid leva med en tro på att jag kan förändras och att just de kan göra det. Den talangen eller jag menar den rollen var skriven av gud för mig. Därför som han nu gett mig ett jobb där jag kunde flörta och få hur mycket bekräftelse som jag ville.  Mitt behov eller min törst efter bekräftelse växte till en omättlig mun under den här tiden. Eftersom vi inte jobbade tillsammans så kunde hon aldrig höra vad jag hade sett till tjejerna jag mött. Så jag kunde göra som jag ville. Mitt jobb var att vara singel. Visst mitt jobb betydde inte att jag skulle gå hem med någon utan bara få dem att komma tillbaka till min nattklubb. Men där på den nattklubben kunde jag flörta hur mycket jag ville utan att någon visste. Jobbet blev som en skola där jag finslipade tekniken och min charm. Jag jobbade med en kille som hette David. Han ägde en charm som inte berodde på hans dryghet utan mer på hans känslighet och vänlighet, tillsammans så bildade vi en hjärtkrossande duo. De olika borden i lounge delen blev som olika scener som vi varje kväll gick ut på och lät föreställningen börja. Vi kunde prata i timmar och tjejerna satt häpet och lyssnade. Vi utförde illusioner likt trollkarlar och vi fick tjejerna att se åt ett håll undertiden som vi försvann in under deras radar.  Det var tre tjejer som hade samma jobb som oss och deras uppgift var enklare. De var snygga och killar följde dem överallt bara för att de just var snygga. Men trots att vi hade en mer svårflörtad grupp så fick vi fler och fler tjejer att komma varje kväll. Med tjejerna kom det mer killar och vi var en succé. Vissa kvällar satt jag och studerade misstag som andra killar gjorde och så försökte jag hitta lösningar på problem som jag såg uppstå. En sak som de flesta killar gjorde var fel var att de gick för snabbt fram. Tillexempel om en tjej sa hej tillbaka så trodde killarna att de hade vunnit och gick för nära. Då kände sig tjejerna hotade och som om någon inkräktade och då gick de oftast sin väg. Sen var de flesta killar för uppenbara i vad de ville. Jag provade nästa kväll att efter jag sagt hej så kvar på samma avstånd som jag hade gjort men fortsatte att prata. Tjejen kände sig då mer trygg och vi fortsatte att prata utan att hon tyckte jag inkräktade. Den höga musiken och folket runt omkring gjorde att hon flyttade sig närmare mig och tillslut var jag på det avståndet som de flesta killar hade tagit förgivet redan vid hej.  Bara en sådan liten sak gjorde att jag och David fick fram samtal med nästan alla vi försökte prata med. Innan hade några avfärdat oss redan vid hej på grund av vår pojkaktiga framfusighet.  En annan klassiker vi lärde oss var att aldrig tilltala den snyggaste tjejen i gänget först. Eftersom då kommer den nästsnygga tjejen som oftast är ledaren bli osäker för hon vill gärna se sig själv som nummer ett. Om hon bara är nummer två så kommer hon känna sig förminskad av oss och vi har rubbat gruppens vanliga hierarki. Det kommer hon aldrig låta ske så hon kommer att baktala oss för att få sina vänner att lämna oss innan vi fått en chans.  Sen är den snyggaste tjejen alltid nertryckt av ledaren och oftast har är hon väldigt osäker. Det gör att om man struntar i henne så kommer hon bli överlycklig när man tillslut väljer henne. Men man ska inte inleda med att prata med den snyggaste. Man ska inte heller börja prata om tjejernas yttre det första som man gör för det gör att ens motiv visas. Man måste ju få tjejerna att tro att man inte vill ligga. Eftersom tjejer tror att alla killar bara vill en sak och det måste man urskilja sig ifrån. Även fast det är uppenbart varför man går fram till tjejerna eftersom innan man pratat med dem så är ju bara deras yttre det man har att gå efter så får man inte visa det. Märkligt allt det där eller hur? Att visa intresse är avtändande och att man måste visa sig ointresserad. Men jag själv funkade ju så som jag tidigare nämnt. Vem vill ha någon man kan få? Då är det ingen utmaning eller hur. Så jag och David blev killarna de inte kunde få vilket gjorde att vi fick fler tjejer efter oss.

Så jag lät Oskar försvinna, glömde bort mig själv och upptäckte mig själv först fem år senare. Den nya killen jag blev var en idiot. Hade det funnits ett pris för den största idioten så hade jag vunnit det året. Även de näst följade och säkert ett år till innan priset döptes om till årets Oskar. Min osäkra fasad försökte jag konstigt nog gömma med hjälp av att skryta. En person som verkligen tycker om sig själv och är nöjd med sig själv behöver inte berätta om sina fördelar för någon. För de vet att de kommer att få visa upp sina bra sidor. Så de tar det lugnt i början av nya relationer och möten. Jag som inte var nöjd med något försökte dölja mina dåliga sidor genom att framhäva mina bra sidor. Inte bara framhäva utan berätta för alla hur fantastisk jag var. Vem orkar vänta på en komplimang när man kan tvinga fram den?  Den sommaren efter studenten då jag kom in i lumpen var en underbar sommar. Jag gjorde lumpen i Visby. Ett hav och många timmar på motorvägen skyddade nu mig från mitt gamla rykte. Här skulle jag kunna skapa en ny personlighet. Eftersom jag hade gömt mig själv så lär jag min ångest och osäkerhet fatta beslutet över vem jag skulle bli. Jag skulle bli bäst på allt. Folk skulle se mig och tänka herregud den där mannen har allt. Herregud lyckades jag att få dem säga vid flertal tillfällen men aldrig av rätt anledning. Efter någon vecka i lumpen så stannade vi kvar över en helg för att festa. Det var en ny värld för mig. Jag kommer ihåg första gången en tjej raggade upp mig. Hon var tio år äldre. Hon var tjugoåtta och hade varit med på tv. Hon hade allt som jag behövde. Jag hade inte fyllt nitton efter som jag fyllde år på hösten. Så jag var arton och varje ord hon sa var berusande för mig. Alkohol har jag aldrig druckit i stora mängder. Gillade inte att tappa kontrollen. Även om hon var berusande så kände jag mig klar i huvudet. Fast jag aldrig hade varit i den här miljön eller för den delen raggat upp tjejer så skötte jag mig bra. Många finner sina kall i att stå på scen, måla eller att sjunga. Jag hade aldrig tidigare känt mig så levande som jag gjorde när jag stod där tätt med henne och viskade till varandra. Hon var halvkänd så hon tog med mig in i viprum efter viprum. Jag spelade rollen som världsvan playboymiljonär/arvtagare perfekt. Ingen märkte att jag inte hörde hemma. Jag fick blickar från tjejer. Det kittlade i hela min kropp. Hon ville dansa och det var ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Mitt liv kändes som en askungesaga och jag insåg att jag levde på lånad tid. Jag var inte en av dem. Jag var ju ful och osäker. Men i hennes sällskap var jag James Bond med rätt att döda. Hennes beröring blev ett större inslag i vår dans och där från ingenstans så kände jag hennes läppar mot min hals. De liksom studsade emot mina läppar och de kom högre och högre upp de här nerslagen som bestod av hennes fylliga läppar. Tillslut nådde de mina och hennes tunga forcerade upp mina och vi tungkysstes. Jag hade aldrig tidigare känt en sådan upphetsning. Jag var ingen oskuld men inte heller någon kärleksgud. Fast det visste ju ingen här så jag kunde ju vara det? Jag tog ju förgivet att hon aldrig skulle få reda på det. Att ta steget från att kyssa en tjej på en nattklubb var något jag aldrig hade gjort. Det fanns inte ens i min värld. Så jag spelade tryggt vidare i min roll som kvinnornas gåva från gud. Jag spelade poker och bluffade hela tiden. Ingen kunde syna mig. Där trodde jag att alla atomer i mig var ihop satta enbart för att jag skulle kunna göra det här. Stå här på en nattklubb med en vacker tjej som bara ville ha mig. Jag önskade att alla där hemma kunde se mig nu. Jag den där som bara var en av 25 andra vanliga i klassen där hemma var här en kung. Jag mindes min svenskalärares ord ni vet han som hade trott på mig, han hade ju sagt att jag skulle lyckas. Det måste varit det här han menade men hur kunde han ha vetat det? Äsch vad spelar det för roll han hade ju haft rätt, jag var 18 och hade lyckats där de flesta hemifrån hade misslyckats. Då mitt där i allt det där underbara så kom hennes förslag som skulle syna min bluff. "Ska vi gå hem? Det här börjar bli lite segt" sa hon men en självsäkerhet som visade på att hon visste vad jag skulle svara. Jag kände mitt hjärta slå tvåhundra slag i ett slag. Som när någon avslöjar att man ljugit, den där sekunden innan man vet vad man ska säga för att ställa allt till rätta. Självklart till dig då? Svarade jag med lite darr på rösten. Hon nappade genom att kyssa mig och dra mig ut från nattklubbens inre. För första gången i mitt liv hade jag fått tillhöra den inre kretsen på en nattklubb, nu stod mitt livs första stora utmaning på lur. Den där nervösa känslan av att vad ska jag göra var kittlande. Den var underbar. Varje gång tidigare under kvällen hon hade sagt något om ett ämne som jag inte hade förstått så hade den kommit. Men känslan man fick efter när man klarat sig ur knipan som hennes frågor orsakade var gudomlig. Det kändes som en kyss från gud. Även om den kanske skulle kännas stickig eftersom han säkert har skägg så var den underbar. Att jag fick hans stöd och hjälp i detta ärende var enormt. Att be till gud om hjälp att lägra tjejer är en märklig sak som jag har gjort många gånger. Om nu gud finns och han har skapat allt det här stora. Varför skulle han då bry sig om lilla mig? En lördags kväll så sitter universums skapare och tittar på en lättfinning artonårings försök till att få tjejer. Ger mig lite förtroende? Nej den äran tänker jag inte dela med gud det var enbart jag som gjorde det. Ni som tycker att jag ska vara mer ödmjuk inför gud borde inse att gud kommer nog inte heller läsa den här boken. Så åter till den natten då jag trodde jag hade guds välsignelse. Mitt namn Oskar betyder ändå gudsspjut så det här borde gå bra tänkte jag. Gud skulle inte vilja att någon som är hans spjut är dålig i sängen han kommer att hjälpa mig. Jag minns inte hur vi tog oss hem till henne jag minns bara att så fort vi stod där vid hennes säng så tog hon kommandot. Hon styrde allt därefter likt en general. Sa åt mig var jag skulle vara och vad jag skulle göra. Om jag gjorde fel så visade hon mig bestämt hur jag skulle göra. Då hade jag ingen aning om det var bra eller inte. Det var inte som det hade varit tidigare utan på en högre nivå. Jag förlorade min oskuld tidigt men trots det hade jag inte varit så aktiv. Anledningen till varför vi inte pratat om det är för att min mamma kan komma att läsa boken. Det skulle bli så genant om hon visste allt det där. Sen sex är inte så kul att prata om eller hur? Vi får se längre fram om vi får anledning till att återkommer dit.

Trots jag hade haft sex så hade det varit så oskyldigt. Killars bild av sex i den åldern kom från porrfilmer. Jag hade aldrig sett en porrfilm så jag var helt förlorad. Jag hade bara hört om de andra killarna hur de hade haft sex. Det som de berättade var en karikatyr av sex. Allt de hade sagt var så överdrivet. Jag har aldrig tittat på porr men jag antar att de historier jag hörde från mina kamrater var ännu mer överdrivna. Så min bild av sex hade varit väldigt skev. Inte heller hade jag mött en tjej som visste vad hon ville eller som ställde krav. Den natten blev verkligen en ögonöppnare för mig och en lektion.  Så det var tur eller gudomligt ingripande som gjorde att hon tog över kommandot och jag slapp föra i den här dansen. Att berätta några detaljer känns inte så intressant så vi hoppar även det. Dagen efter på morgonen så lät hon mig gå först efter ännu en lektion. Jag fick hennes nummer och flög hem ivrig att berätta för mina lumpen kompisar. Jag berättade inte heller några detaljer för dem vilket gjorde att de inte trodde mig. Men jag visste vad som hade hänt och det gjorde mig nöjd för tillfället. Dagarna gick och allt jag ville va att ta mig tillbaka dit till den där natten. Jag ville spela teater igen på den där nattklubbs scenen. I slutet av veckan så hade jag samlat tillräckligt med mod för att ringa upp henne. Jag gick iväg till en plats där jag skulle få vara ifred. Uppe på vinden i byggnaden som jag delade med 200 andra fick man vara själv. Jag satt mig på en av takbjälkarna och fattade min telefon. Letade upp hennes namn och tryckte på ring upp-knappen. Numret var avstängt. Jag försökte igen och igen. Varje dag ringde jag två gånger men samma visa. Nej men hon svara säkert snart tänkte jag. Hon är bara upptagen eller jag ringer bara vid fel tid. Så jag började prova varje tid. Men det var lika dött vilken tid jag än försökte. Allt hade ju varit så där underbart så det fanns ingen anledning för henne att ge mig ett falskt nummer tänkte jag. Jag insåg med tiden att hon förmodligen aldrig skulle ringa mig igen. Det slog ner mig litegrann men det gav mig mer styrka att fortsätta förtrycka mig själv. Det hade nästan lyckats, jag hade nästan undkommit med det perfekta brottet. Jag hade säkert visat en del av mig som hade skrämt henne till att ge mig fel nummer. Ja så måste det vara upprepade jag för mig själv. Om jag bara blir lite mindre jag så kommer allt att funka. Jag bröt tummen någon månad senare och fick åka hem och vila en vecka. När jag kom hem så började tjejerna hemma se på mig med andra ögon. Tydligen hade jag vuxit på två månader. Jag hade fått tydliga kindben som var nästan var utmejslade som på en staty. Jag gick med rakare rygg och var manlig. Kan ni tänka er att jag var manlig? Min nyfunna skönhet gav mig även en erövrig på hemmaplan. Min första och min sista men ändå. Efter min ledighet så skulle jag flyga tillbaka och där på arlanda kom det fram en man till mig. Han frågade om min ålder och mitt namn, han ville göra mig till modell. Jag modell? Nej men min bror kanske kan bli det tänkte jag. Men han envisades och jag fick hans nummer. Ännu en gång satt jag där uppe ibland talkbjälkarna på vinden med ett nummer jag fått på grund av mitt yttre. Skulle jag våga ringa? Jag var ju inte snygg? Charmig på sin höjd. Men inte snygg det hade mamma sagt ju. Mammor ljuger aldrig. Men tänk om? Tänk om min mammas sinne var en strand och mina försök till att imponera alltid skulle sköljas bort av hennes förstfödda son. Inte på grund av att han var bättre utan för att hon älskar honom mer. Tänk om jag nu blev modell då kunde jag visa min mamma att hon hade haft fel om mig. Att hon borde ha älskat mig mer? Logiken håller kanske inte i rätten men jag skyller det på att jag var ung och dum. Så jag fattade min telefon och ringde. Det gick fram toner, för varje ny ton slog mitt hjärta ett dubbelslag. Till slut stannade mitt hjärta när jag hörde hans röst i bakgrunden. Han förstod vem jag var efter att jag presenterat mig. Han förklarade sitt förslag som gick ut på att jag skulle besöka agenturen som han jobbade för nästa helg när jag var ledig. Då skulle jag provfotas och sen skulle de hitta jobb åt mig. Den stora dagen närmarde sig med stormsteg och för varje dag som gick tvivlade jag mer. Vem försöker jag lura? Varför skulle jag kunna bli något som andra inte kan? Jag vågade inte berätta för någon för då skulle de såga mig. Avfärda mig som helst. Fast det fanns ju en som jag vill berätta det för jag ville ringa mitt ex. Det här skulle få henne att förstå att jag hade gått vinnande ur striden. Att jag klarade mig bättre utan henne. Så kvällen innan mötet så tog jag telefonen och ringde. Hon svarade först glatt men växlade läge när hon hörde att det bara var jag. Jag berätta för henne allt vad den här mannen hade sagt. Att jag Oskar kunde bli modell. Att jag var faktsikt snygg för en man som kan har sagt det. Hon tystade mig fort, hon sa att vem som helst kan bli modell, allt man behöver göra är att se lustig ut. Det gör ju du skrattade hon fram. Se fortsatte hon och berätta om Daniel hennes nya kille, han hade fått en förfrågan om att bli modell men han hade tackat nej. För fjolligt menade han att det var. Vem vill hålla på med sånt? Jo bögar skrattade hon fram och lät verkligen skadeglad på rösten när jag darrande sa okej tack för mig vi hörs. Nu i några år senare så kan jag förstå varför hon gjorde som hon gjorde. Hon var avundsjuk och bitter, hade problem med sin egen självbild och trodde att det skulle funka om hon tryckte ner min. Men då så tänkte jag bara på att jag kanske var lite väl fjollig som ville bli modell. Jag hade ringt och tackat nej om jag hade kunnat. Jag kan inte avboka saker. Jag får ångest bara av det ordet. Så istället för att avboka så slutade ajg att boka saker. Men hur som helst nu var allt redan bestämnt så det var bara att packa och åka till stockholm. Jag fick bo hos min kusin som glatt lånade ut sin soffa. Jag berättade inte ens för henne vad syftet med mitt besök var. Fotograferingen gick toppen och de sa att jag verkligen hade det där extra. Att jag skulle få gå hur många visningar som helst. Det dröjde kanske bara en vecka innan jag hade fått mitt första jobb. En visning i köpenhamn. Jag fick boende och resan gratis. Första dan jag var där fick jag prova en hel del kläder och blev klippt och sminkad och fixad. Sen fick vi ställa oss i kalsonger på en lång rad där vi blev granskade från topp till tå. När det var min tur att bli granskade så gillade de verkligen min topp, dock fick jag kritik för min tå. Mina fötter var tydligen de fulaste de hade sett i världshistorien.  En ganska onödig kommentar eftersom jag skulle bära strumpor. Men den kommentaren fick mig att bli medveten om mina fötter som jag hade trott var normala. Tydligen inte de var världens fulaste fötter. Så från den dagen började jag hata mina fötter. Men min topp hade gjort att jag hade fått plats nummer två till avrättningen. Jag var andre man ut på plan. Jag sov dåligt den natten, jag tänkte på hur jag skulle gå och hur jag skulle föra mig. Visst jag hade fått anvisningar om hur man skulle gå och jag hade klarat provet så att säga. Men uppgiften i sig var så enkel att jag hakade upp mig på detaljer. Alla kan gå snyggt och se lite likgiltig ut. Men att det var så lätt gjorde att jag börja tänka på detaljer och tveka på om jag ens kunde gå. På morgonen så skakade jag av nervösitet. Jag höll mig för mig själv och prata inte med någon annan. De andra var världsvana och satt och skoja och pratade om tjejer. Jag såg ut som ett lik och satt och stirrade på en prick i en vägg. Den var så konstig för den var blå och väggen var vit. Man kunde inte se var den hade kommit ifrån men man förstod att den inte passade in. Ungefär så kände jag mig, som en blå smutsig prick i detta hav av renhet och skönhet. En av killarna såg på mig och gick fram för att prata. Han var en engelskman och hette Andrew. Han såg ut som den perfekta killen. Med sitt mörka hår, vackra kindben, vältränade kropp och med de blåaste ögon man kan tänka sig så såg han ut som jag ville. Han frågade mig om jag var nervös? Jag nickade ja utan att slita blicken från den där pricken. Han satte sig brevid mig och presentera sig han var ett år äldre än mig. Det kändes som tio år för han var så världsvan. Han frågade varför jag var nervös? För att jag inte passade in, för att de var gudar och jag var inte ens en halvgud. Då sa han något som fick mig att falla handlöst för honom. Han sa "om du var ful tror du verkligen jag skulle prata med dig då? Tror du att du skulle få vara här?" Jag sprack om som en sol, han hade rätt han den här guden skulle aldrig prata med mig om jag var ful. Självklart är det så. Jag skulle inte få sitta här om jag inte var som honom.  Från den dagen gjorde jag allt för att få träffa honom igen. Att få vara som honom var allt jag ville. Visningen var inte alls så farlig som jag hade trott. Det var ganska kul men gav mig inte den kick som senare skulle komma. Efter visningen så var det fest. Alla grabbarna skulle gå ut och vi hade fått ett bord på en av de bästa nattklubbarna som fanns. Andrew skulle dit så jag följde med. Han tog mig under sina vingar och tog faktiskt sitt ansvar på allvar. Grabbgänget splittrades redan på förfesten och jag hamna med andrew och tre killar till. Vi fem var den fantastiska femman och det bubblade innom mig när vi anlände till kvällens andra klubb. När fem killar kommer gående och samtliga är modeller så finns inte många hinder. Från första stället till nu hade jag vuxit in i rollen som modell. Jag fick tillbaka känslan som jag hade haft första kvällen. Men något saknades, en tjej måste det vara. De andra killarna började flörta med de tjejerna som nu hade anlänt till vårt bord. Jag såg mig runt och fann det jag letade efter rakt framför mig. När folk har hört att man är modell så blev man snygg oavsett om man var det eller inte. Nu behövde jag inte ens bluffa jag var ju modell eller på väg att bli. De behövde inte veta att jag bara gått en visning. Den kvällen lärde jag mig ett nytt sätt att ljuga. Om man inte säger något utan låter folk anta saker så får man inte dåligt samvete över att man ljög. Tjejerna antog att jag var amerikan så då lät jag dem tro det. Fast sanningen var att jag kom bara från andra sidan bron och det lät ju inte lika spännande som att ett det fanns ett helt hav emellan oss. De antog även att jag var 23 och jobbat med det här i 5 år och det kunde de väl få tro eller hur? Men eftersom jag inte sa det utan de hade antagit detta efter som det var vad de andra killarna hade sagt så kändes det inte så farligt. Tjejen som hade trott på flest antagande stod nu intill mig och den där känslan av att det här var det jag kunde kom tillbaka. Den där känslan av att det här var jag skapad för och ingen kunde det här bättre än mig. Jag spelade min roll så bra att jag började tro på den. Jag sökte hela tiden Andrews blick för bekräftelse, han nickade varje gång jag fann den. Det kändes som att för en gångs skull gjorde jag någon nöjd. Jag tror det var den känslan av att göra honom stolt som gjorde att jag fann modet att fråga om min nyfunna tjej ville följa med. Hon log och svarade ja nästan lite för snabbt. Lite som att hon var den som hade vunnit på lotto och inte jag. Det var en märklig känsla men det kändes som om hon var den som hade varit den fula av oss två. Den som hade fått följa med på grund av min vänlighet. Ingen tjej hade tidigare viljat ha mig som hon ville. De andra hade liksom nöjt sig med mig hon var överlycklig för sin chans. Det kändes väldigt overkligt. Att någon var glad för att jag ahde valt dem. Jag hade aldrig trott att jag skulle få bli den som kunde välja. Dagen efter när jag vakna låg hon nära mig och hennes värme hade gjort mig svettig. Eller så berodde dropparna i min panna på den ångest som byggdes upp inom mig. Jag kände ingen glädje över att ha en snygg tjej intill mig för hon hade inte gått hem med mig. Hon hade gått hem med en drömkille men vaknat med mig. Eftersom jag hade gömt undan mig själv bakom den här Andrew-kopian så kunde jag inte heller ta åt mig äran för det. Jag hade inte varit där, tanken att hon snart skulle vakna och inse sitt misstag skrämde mig. Skulle jag presentera mig på nytt? Hej, jag är Oskar och inte den där drömkillen du träffa igår. Hon vaknade med ett leende och var kvar i drömmen. Jag insåg att jag kan inte krossa den. Även om hon var vaken så kunde jag inte väcka henne ur drömmen. Hon skulle få fortsätta tro att hon ahde vunnit på lotto. Jag hör först nu hur självgod jag låter men ni har inte sett något än. Det blir värre. Vi skiljdes med en kyss och en ny lapp med ett nytt nummer. Jag åkte tillbaka till lumpen den söndagen och vågade inte berätta för någon om mitt äventyr. Andrew och jag skulle mötas flera gånger till i framtiden. Jag tänkte väldigt mycket på honom. Inte på ett sätt som kan uppfattas som homusexuellt utan mer av beundran. Han blev en av de personerna som haft mest inflytande på mig genom åren.

Jag vill skriva en självbiografi. En biografi över mitt liv är väl inget som kommer att locka er. Den typen av litteratur är förbehållen de som faktiskt har ett liv. De som har mer saker än bara en framtid. De som gjort saker som kan roa och beröra men även störa. Mitt liv är inte där än, ibland de som har ett förflutet, ett förflutet som inte bara är fullt av obligatoriska saker. Mitt liv är precis sådär tråkigt man önskar att ens liv aldrig blev. Jag har gjort allt det där obligatoriska man får lära sig att man ska göra. Jag har gjort dem utan att fråga varför. Jag har gjort dem för att man ska och inte för att jag ville. För sådan är jag, en man eller ung man kalla det vad ni vill men jag är den där typen som aldrig gör vad jag själv vill. Jag följer bara alla andras vägar och alla personer som någonsin stört mig är de som vågar vara sig själva. Jag är så tråkig att om jag skrev en bok så skulle ingen vilja läsa den. Så därför väljer jag nu att skriva en bok, inte för att jag borde, vi kom nyss fram till att mitt liv inte har något att göra i bokform att göra. Men varför ska du då skriva en bok? Jo för att jag vill, jag ska för första gången göra något jag vill göra. Det ska bli en bok om mig. En naturtrogen självbiografi över mitt liv, förlåt där var jag otrogen. En annan sak som jag är bra på, att inte vara trogen sanningen. Att försköna den sanningen alltså för att förskona mig själv från verkligheten. Jag är en dagdrömmare en hobby jag faktiskt är riktigt bra på. I mina drömmar är jag alltid bäst så jag brukar allt som oftast fastna kvar i drömmen. I verkligheten är jag som ni, meningslös och tråkig. Har försökt att träna men får aldrig till de där sista magrutorna så jag borde ge upp. Jag ska göra en massa saker men jag gör dem aldrig. Mitt namn är alldeles för alldagligt vilket speglar mitt liv i det hela. Jag heter Oskar vilket speglar mig bra. Det finns 65 067 människor i Sverige med namnet Oskar. Jag till hör den gruppen av människor som definieras som Oskar. Själva grejen med namn är väl att man ska kunna skilja folk ut och kunna säga typiskt Oskar att säga så. För många år sen på en tid då jag tog kortare steg, inte pågrund av att jag hade någon typisk Oskar-grej för mig och bestämde mig för att ta kortare steg utan för att jag mindre och kortare vilket gjorde att mina ben inte tog sig lika långt på lika många steg som idag. Så alltså när jag var yngre så brukade mina föräldrar prata om mig med andra föräldrar som om jag inte fanns i rummet. De skröt om saker jag hade gjort för alla föräldrar med barn som hette Johan eller Kalle. Vet ni vad Oskar har gjort? Eller visste ni att Oskar kan? Så höll de på i timmar och där satt jag och fick höra vad Oskar hade gjort som om jag inte var närvarande. Det var många föräldrar som svarade det där är så typiskt Oskar, han gör alltid si eller så. De hade också lagt märke till mina egenheter. Då brukade det slå mig att allt som jag gjorde var typiskt Oskar. Att jag inte kunde ta ansvar för mina egna handlingar längre utan jag gjorde bara det som förväntades av en Oskar. Alla Oskar är likadana och om jag sticker ut och börjar dansa Ballet så förstör jag för de andra sextiofemtusen Oskarsna som finns där ute. Då ändrar jag ensam bilden av vad en Oskar är. Så jag tänkte det bästa som skulle kunna hända var att jag träffade en annan Oskar för då skulle jag ha den perfekta kompisen. En till som bara gör typiska Oskar-saker. När jag ett halvår senare träffade en annan Oskar så stavade han sitt namn med c. Han hette Oscar och var en stor besvikelse. Han gillade inte lego eller fotboll. Han var inte busig eller hade en glugg mellan framtänderna. Vi hade inga fler likheter mer än våra namn och även om de uttalades likadant så stavades de olika. Då insåg jag att alla Oskar inte var lika och de namn vi fått var inte alls till för att beskriva oss som personer. Då var namnbiten avklarad, antar det räcker som presentation av mig. Om man vill veta mer så är det ju som sagt var bara att fortsätta läsa eftersom trots bristen av ett liv så är det en självbiografi. Vi släpper namn biten men vi kan hålla oss kvar i barndomen ett tag till. Kvarglömda i den mardröm som var min barndom. Inte för att den var hemsk eller så utan för att den inte var hemsk. Ett av mina första riktigt starka minnen var när min mamma frågade om jag ville följa med till Usa. Jag tror inte hon frågade utan slängde bara in det där frågetecknet för att ge sken av att jag hade ett val. Jag var bara fem år och hade inte förvärvat rätten till rösträtt. Men mamma gav mig chansen att visa att jag var en stor pojke och lät mig packa mitt handbagage själv. För i min familj hade vi flugit ganska mycket så vid det här laget borde jag kunna göra det här. Det var det första misstaget mamma gjorde som jag minns. Senare på en flygplats utanför Köpenhamn, sirenerna skriker vid bagagekontrollen. Ut stormar en styrka som påminner om något jag sett i Stjärnornas krig. Med dragna vapen och visir omringar de min mamma och mig. Mamma fattar ingenting och hennes blick sjunker för varje leksakspistol som de lyckas fiska upp ur mitt handbagage. Mammas nervösa skratt försöker skratta bort de hårda blickarna från kontrollanten. Fruklösa visar sig dessa försök att vara. Men den hårda blicken mjuknar när jag börjar tala för jag har verkligen alltid haft ett charmigt utryck. Jag skulle kunna charma stenar och jag har säkert gjort det massvis med gånger bara det att det är svårt att avgöra om stenarna ler eller inte.  Nu beskriver vi inte längre henne som en hård kontrollant utan en trevlig dam som jag tyvärr glömt bort hur hon ser ut. Vi kan säga att hon var liten och rund med mörkrött nej förlåt brunt hår. Den här trevliga damen lovade mig att skicka hem mina pistoler hem till mig kostnadsfritt mot att jag aldrig gjorde om det. Tyvärr så måste vi göra om den trevliga damen till ett monster igen eftersom jag än idag väntar på det där paketet. Det är ett av min starkaste minnen som jag faktiskt vet att de har hänt. För minnen innan fem har jag inga. Jag vet saker jag gjort innan jag var fem år men jag minns dem inte. Jag har fått höra dem så många gånger att jag har trott att det är mina minnen men nu i samband med att jag skriver dessa rader så är jag som en liten arkeolog där upp i min hjärnlåda. Utgrävningarna pågår för fullt men jag lyckas inte hitta något tidigare än den sommaren då jag var fem år. Folks om skryter om tidigare minnen är lögnare hela bunten. De har bara hört historien så många gånger att de tror de minns. Vad skulle då en femårig göra i Usa? Jag åkte dit av en tråkig anledning min moster hade fått cancer och dem bästa läkarvården mot detta fanns då i Seattle Usa så vi drog dit. Första natten där åt jag vindruvor utan kärnor och var helt förvånad över att en sådan sak fanns. Det är faktiskt ett minne och inte bara något jag hört. 

Eftersom det tråkigaste i en biografi är början när det handlar om hur man var som barn så hoppar vi den biten nu. Vi kommer återkomma till den för den här boken är en tidsmaskin. Håll i hatten en vadå? Läste jag rätt? Ah det gjorde ni men den tar er bara bak i min tid. Ni kan inte hoppa till dagen då Jesus föddes och nita honom. Varför vill man slå Jesus? Jo för man kan göra det, han vänder andra kinden till bara. Många drömmer om att nita Hitler. Hitler är inte klok vilket gör att om du missar det slaget så kommer han döda dig. Jesus kommer att förlåta dig för dina synder. Vi lämnar frälsaren vår och hoppar tillbaka till min tidslinje. Inget liv har en perfekt början, vändpunkt och slut. Man vill gärna tro att ens liv är som en film men det är en lögn. Mitt liv har flera vändpunkter så varför ska det här vara en biografi i kronologisk ordning? Jag tycker vi hoppar fram till den del jag inte levt än. I min framtid kommer det att göras en film om mitt liv. Om ni tycker det lät självsäkert så vänta några rader till med era dömande finger. Jag kommer inte tåla att någon annan får ta en del av den äran så alla roller kommer att spelas av mig. Jag kommer filma allt själv och styra allt med hjärnhand. Det finns en liten möjlighet att jag kommer vara den enda som kommer att se den här filmen.  Men den risken är jag villig att ta, äran den är min och ingen annans. För om någon skulle göra en film om mitt liv och lyckades göra den intressant så kommer de få äran. Hej det är mitt liv kommer jag stå och skrika när de inte ens släpper in mig på biografen. Besviken och förstörd kommer jag bli bortsläpad av vakter med öronsnäckor. Inlåst och bortglömd kommer jag sitta och deppa över att mitt liv blev en hit på film men sög i verkligheten. Den där filmen kommer göra någon ung och vacker skådespelares karriär. Han kommer få en Oscar för sin roll som Oskar. Så jag tänker spela alla roller själv i hopp om att den här framtiden aldrig besannas. Så om ni tyckte jag var självfixerad innan så tänk om. Kom igen jag skriver en självbiografi över mitt liv? Vad förväntar ni er? Att jag ska vara ödmjuk?

Det känns som att vi måste ha en historia att följa annars blir den här tidslinjen lite väl svår navigerad. Kärleken får vara vår röda tråd.  Så låt oss hoppa tillbaka i tiden en liten bit. Som liten var jag söt och sen följdes det upp av en medioker utvecklig. I tidig skolålder hade jag haft det rätt bra och var ihop med skolans snyggaste tjej. Hon gick i sexan och jag i femman. Hon uttalade sig sällan om mitt yttre men ett av mina starkaste minnen från den tiden var när hon hade sagt "du är i alla fall snyggare än Johan". Den glädje mig ett tag tills jag insåg att den där Johan inte var någon bra värdemätare.  Den kommentaren som hon säkert redan har glömt har fått mig att tvivla på mitt yttre i över tio år nu. Det var inte värdemätaren Johan som jag hakat upp mig på utan att hon sa" i alla fall" . Liksom att vad som än hände i mitt liv var jag snyggare än Johan. Hon dumpade mig så fort hon började sjuan och använde väl mig som värdemätare med nästa kille som hon träffade. Du är i alla fall snyggare än Oskar fick han säkert höra. När jag började sjuan så var jag väl precis som alla andra. Osäker men jag hade tidigare gått på en bra skola där mobbning inte existera. Nu blev jag och mina förre detta klasskamrater lätta mål för de redan vana mobbarna. De retade oss för allt. För våra styrkor och för våra svagheter. Vi besvarade inte deras påhopp vilket gav dem mer att hata. Vi hade fått lära oss folk som retar andra gör det för att slippa bli retade själva. Väldigt logiskt tyckte jag så jag tyckte synd om de som retade. Jag blev aldrig utstuderat mobbad utan bara retad som alla andra. Det gav mig en position i klassen som jag delade med tjugo andra. Den normala men tråkiga gruppen. Det fanns fem riktiga mobbare och tre riktiga mobboffer. Som jag sagt tidigare om vi ska hoppa i boken så är mitt liv så där normalt tråkigt. Inte galet åt något håll. Ingen stor lycka och inte heller någon stor missär. Jag vet inte vilken av de jag sörjer mest. Men att tillhöra den tråkiga delen i klassen funkade inte för mig alls. Jag ville vara unik men varje försök till det avfärdades av de där fem personerna med makten. De som alla var rädda för, de som retade andra. Så all min galenskap blev instängd i min hjärnlåda vilket har lett till att jag har utvecklat en fantasi så stor att inte ens min fantasi kan föreställa sig den. Detta hinder som de var gjorde att min personliga utvecklig stod still. Jag var normal i säkert tre hela år. Det hindret gav mig en osäker bild av mig själv. Det ledde till att jag började tvivla på mig själv. När jag var runt femton visste jag inte vad mitt yttre var värt så jag gick för att få det värderat. Konstigt nog frågade jag min mamma. Som att hon skulle kunna vara opartisk i det här målet? Vi såg på tv och då visades en låt med den tidens vackraste manliga sångare. Vilken värdemätare tänkte jag om jag är som honom då har jag inga hinder. Snabbt byggde min fantasi upp en bild av hur jag reste jorden runt. Jag och mitt tvålfagra yttre. Tjejer i varje hamn och stad som stod med öppna armar. Men först innan allt detta skulle hända måste jag få höra sanningen från mamma. Som att om jag fick höra jag var snygg så var livet klart. Att det bara behövdes ett vittne. Den sista meningen om att det bara behövs ett vittne har färgat hela mitt liv. Så redan där började jag min bana med att tro på att jag kunde vara nöjd med mig själv så länge någon gillade mig. Så jag frågade mamma och tittade på henne undertiden hon försökte formulera sitt svar. Mammas svar var som en blixt från klar himmel. Hon sa nja inte riktigt va? Du är inte direkt snygg mer söt och charmig. Redan där skulle ridån ha kunnat falla, jag skulle kunnat bli en av de som begår självmord pågrund av en obetänksam replik. Men innan jag hann begå nått självmord så hade mamma mördat det lilla som var kvar av min självkänsla genom att säga att min storebror däremot, han kunde bli fotomodell.  Det är också en av de kommentarer som drabbat mig hårdast. Från den dagen så gav jag upp hoppet om att vara snygg. Charmig på sin höjd och ibland söt men aldrig mer snygg. Från den dagen var jag olyckligt kär i mig själv. Visst jag tyckte om mig men det var aldrig besvarat. I skolan var jag jobbig. Jag hatade ordningen och att alla lärare verkade ha köpt sin utbildning på postorder. Jag blev riktigt jobbig för jag ifrågasatte allt jag fick höra. Jag gick till skolan med tanken att allt bör bettvilas som Descartes sa. I vårt skolsystem ses inte detta som något positivt och lärarna började gadda ihop sig emot mig. På mitt första kvartsamtal så blev mina föräldrar förvånade av mitt upproriska beteende eftersom de alltid ansett mig som smart, de trodde jag skulle briljera. De kom, de såg och de blev förvånade över den bild lärarana målade upp av mig. Jag var en tvivlare som mottsatte sig allt och som ofta och gärna sa emot. Bestred fakta och förde liv. Saken var att mitt ifrågasättande beteende tillläts av mobbarna för de trodde på mig som rebell men hatade av mina lärarare av samma anledning. Mina föräldra begrundade den ström av nyheter som nyss hade nått dem. Sen skällde de ut samtliga lärare som hade hade anklagat mig. Det faktum att min mamma var en av de bestämmande makterna inom skolväsendet gjorde att lärarna lät mig hållas. Efter tre år då jag äntligen slutade nian så minns jag att min svensklärare som hade hatat mig tre år tidigare nu älskade mig. Han sa att jag var den som skulle bli något. Eftersom jag bara behöver ett vittne så trodde jag honom och fortsatte jag på samma sätt i gymnasiet. I gymnasiet försvann mobbarna, de var för dumma för att komma in på den linjen jag gick. Jag gick en tekninsk linje och där fanns inte många mobbare. Men några mobbade och tjugofem vanliga typer. Jag hatade gymnasiet lika mycket som jag hade hatat högstadiet. Jag ifrågasatte lika mycket men fick lite mer gensvar men samtidigt så gick jag i en för liten skola i en sömning stad. Lärarna var inga genier så istället för att bestrida mig så kalla de mig idiot. Om kunskap är makt så skulle våra lärare kallas makthavare. Men de utövande någon form av maktmissbruk eftersom det jag minns från min skolgång är bara förknippat med tråkigheter. Det totalt meningslösa i att lära sig allt om en sak som man bara kom ihåg för att få ett högt betyg på ett prov för att sen glömma det man lärt sig och sen gå vidare. Jag vägrade att göra läxor och öva inför prov eftersom det slösade min dyra tid. Jag satt hellre och dagdrömmde mig bort. Trots det här lyckades jag skrapa ihop bra betyg. Jag minns min student enbart för att nu var det äntligen över, nu kan jag skaffa ett liv. Jag utlovade att den röda tråden i den här boken skulle vara kärlek men det var bokens andra lögn. Röda trådar är för de som inte är nytänkade och  kan gå sin egna väg. Okej för er blir det svårt att gå är egna väg när ni läser min bok så mycket kan jag väl ge er. Om ni inte väljer att läsa den baklängese eller bara var tredje kapitel. Välj själva.

Om du läser det här och inte tre kapitel före så förstår jag att du är en person som behöver röda trådar så vi får komma på en ny. Ångest? Dålig självkänsla? De två fattade mer beslut åt mig än vad mitt hjärta och hjärna gjorde under mitt tidiga tjugotal av mitt liv. Jag har tagit upp två obetänksamma repliker som krossat mig och jag kom precis på en till. Jag var sju år gammal och det skulle vara en friidrotts tävling för de i tredje klass. Jag tjatade om att få vara med och tillslut blev min förfrågan bemött inför hela klassen. Min lärare sa" Men Oskar vilka grenar ska du tävla i? Du är ju inte bra på någon?"  Om jag skulle kunna fråga er en sak om vad ni har för bild av mig just nu? Då skulle ert svar nog vara att jag är en halvful taning nörd som inte är bra på idrott? Precis den bilden hade nämligen jag av mig själv fram tills jag var nitton. Den bilden som är enkel att föreställa sig pågrund av den info jag har gett er är fel. Jag var väldigt duktig på idrott, satt rekordet i höjdhopp några år senare och fick en del tjejer under tiden jag växte upp. Det som talade emot mig på tjejfronten var mitt rykte. Jag var ingen cool kille inte ens jag trodde jag var cool. Men så fort det kom sommargäster eller man åkte till någon annan stad så var jag den killen som fick de snyggaste tjejerna. Ryktet är väldigt avgörande under skoltiden. Eftersom jag var oviktig under den perioden så var inte mitt rykte så stort. Det gav mig alltså väldigt lite chans ibland tjejerna hemma. Man blir aldrig profet i sin egen stad. Jag hade en flickvän när jag gick i tvåan på gymnasiet. Hon hade varit en sommargäst och vi blev kära över en sommar och sen åkte hon hem till Sthlm. Så det blev mer ett distansförhållande vilket antagligen gjorde att det höll så länge som det gjorde. Hon dansade på kungligabalettakademin och var vackrare än någon annan tjej jag hade träffat. Hon var även väldigt osäker vilket gav henne ett behov av att trycka ner andra. När jag pratar om andra så menar jag mig mest nog mig själv. Hon krävde bekräftelse men gav aldrig mig någon. Inget jag gjorde var tillräckligt bra för henne. Hon fick mig att känna mig som världens fulaste som bara hade henne pågrund av tur. Hon tog den sista bit av självkänsla jag hade haft kvar. Hon krävde kärleksbrev och bevis på min kärlek men gav mig aldrig mer än skäll när jag uteblev med min dagliga kärleksförklaring. Hon fick mig att tro att jag var ingen utan henne. Så länge jag hade henne så var jag någon. Det gjorde att jag stod med allt hon gjorde för utåt sett så skulle folk tro jag var någon. Jag hade en väldigt snygg tjej så alltså borde jag ha något. Själv trodde jag inte på att jag hade något. Så varför skulle någon utanför ha gjort det? Men jag hade ett hopp om att andra trodde det. Jag åkte i 200km/h runt den här tankebanan och han aldrig stanna upp och tänka efter. Så jag fortsatte att stå ut med hennes konstanta klagande. Tillslut dumpade hon mig för någon bättre som den dumpade henne och sen kom hon tillbaka till mig. Så gjorde hon nog två- tre gånger innan jag fattade mod och sa nej när hon kom tillbaka en sista gång. Då var jag nitton och precis klar med skolan.  Min plan för livet var nu närmast lumpen och den sommaren förändrade hela mitt liv. Jag rykte in i lumpen två veckor efter studenten men innan det så hann jag lova mig en sak. Jag skulle aldrig mer falla för någon. Jag skulle skita i kärleken. Jag skulle gömma mig för alla som nedvärderade mig. Så jag bestämde för att gömma mig själv. Min personlighet gömde jag långt bort för om ingen känner mig kan de då såra mig? De kommer aldrig tillräckligt nära mig för kunna säga nått som sårar mig på allvar. Planen var fantastisk minns jag att jag tyckte. Om ingen tjej kände mig för den jag var så kunde de aldrig lämna mig. Vad enkelt mitt liv kommer att bli.

Hej vänner
Jag upplever det svårt att vara ett svin samtidigt som jag är förälskad. Så jag kommer inte skriva mer i den här bloggen. Kanske om jag skulle bli singel men vi får hålla tummarna att jag lyckas i den här relationen. Jag känner att det inte håller om jag måste ljuga för er. De blir inte lika kul då. Jag känner att jag nog tagit den här bloggen lite för långt och skulle ha lagt ner någon månad tidigare. Men jag har börjat ordentligt med min bok igen. Hittat det sättet jag vill skriva den på och har verkligen kommit långt med den. Den växer fram precis som jag vill att den ska göra. Den kommer nog bli bra och när jag är klar får ni alla den om ni vill ha den.

Tack för att ni fick mig inse att jag kan skriva och jag tänker låta bloggen ligga kvar. Den har alltid funkat som mitt samvete och jag hoppas ni har uppskattat den precis som jag. Tack för att ni finns, hör av er om ni ska till sthlm så ska jag visa er min stad.

Har jag inte 25 nya vänner innan kvällen så har ni ändå aldrig älskat mig.

Oskar

Jag har upptäckt en rätt jobbig sak, det är svårare att träffa en tjej än flera. Nu måste jag ta hänsyn till vad vad tjejen säger, innan behövde jag inte bry mig för jag hade fler tjejer på lager. Jag brydde mig inte så jag kunde skita i dem. När jag sket i dem så ville de ha mig mer och så höll vi på så.


Men nu har jag känslor för henne och finner det omöjligt att vara sådär svår som jag annars brukar vara. Jag håller på att utveckla känslor, nästa gång jag speglar mig möts jag väl av en yngling med smink. Håller jag på att bli en kvinna?

Hej! har läst din blogg ett tag nu och är fortfarande helt fast! kul, att allt äntligen har börjat gå så bra för dig även, om det kanske var lite roligare att läsa om alla dina erövringar.

Jag täånkte i fall du kunde hjälpa mig, eller,

Det är så här att jag är en ganska snygg tjej som inte i huvudtaget har problem med att ta kontak , jag har så kallad "social kompitens".

Trots det så vet jag inte hur jag alltid lyckas med att misslyckas när jag är ute på krogen. Jag vet inte om jag kan ses som för berusad eller nåt sånt ,Och det är inte så att killar inte är intresserad, men till min fråga, Hur raggar en tjej rätt på krogen ? , känner att jag skulle behöva några tips.Och jag är väldigt kräsen , dom killarna jag vill ha är oftast omringade av tjejer.
Tack på förhand :)

Är du ganska snygg? Du måste vara magiskt snygg, utseende är allt. Är du det så maila en bild till mig på lupum.blogg@live.se så kanske jag låter dig ta en plats i min sekt. Självklart är inte utseendet allt och det räcker om du är vacker på insidan(är du ful maila inga bilder utsidan räknas vist)

Hur kan dessa killar vara omringade av tjejer?  Jag har varit ute en del och aldrig sett någon vara omringad av tjejer. Isåfall fråga de killarna hur de gör för de verkar ha lyckats sjukt bra. Jag vill veta allt om hur de gör.

Sen att du är väldigt kräsen är inte bra, du ska inte ha några krav alls. Den som ligger med allt får ligga mycket som min bästa vän Fredrik brukar säga. Han har legat med allt på en nattklubb mellan halv 4 och halv fem. Snubbar, tjejer, barstolar och även andra delar av inredningen.

Jag kan inte ge så mycket vettiga råd när det gäller raggning som du säkert redan märkt? Jag lever bara på myten av att jag får mycket tjejer vilket får tjejer att tro jag är någon speciell(det upptäcker de några timmar senare, därför jag bara ligger en gång).

Fortsätt var kräsen och prata bara med folk du gillar. Om de gillar dig så kommer nog allt ske rätt naturligt skulle jag tro. Gör det inte till en storgrej bara.  Gå inte ut för att ragga, gå ut för att ha kul och bara prata med folk då brukar det oftast sluta med att man finner sig själv med någon annan i en taxi på väg mot syndens näste.

Idag hänger jag mest i Sturegallerian i vår butik, kom förbi och säg hej.  Jag håller på och fixar och in kommer en väldigt vacker kvinna som vill prova en kappa. Hon som jobbar i butiken hjälper henne och agerar smakråd. De båda älskar den men hon kan inte riktigt bestämma sig. Så hon ber att få återkomma. Klockan kan inte ha tickat på mer än fem minuter innan hon kommer in igen i sällskap av sin pojkvän. Hon strålar som ett barn på julafton och visar honom glatt kappan. Sen frågar hon vad tycker du helt ärligt?

Han tittar granskande på henne sen säger han att den inte var speciell och den är ful till hennes löjliga mössa och tråkiga jeans. Att kappan sitter illa och hon ser löjlig ut. Hennes glädje försvinner snabbare än jag brukar göra efter sex.

Han gjorde en Chris Brown fast inte bokstavligttalat. Han krossade inte hennes näsa men förstörde nog allt annat hon byggt upp inom sig. Jag vill vara en sådan pojkvän, den ärlige som tar alla lägen för att krossa sin tjejs drömmar.

När jag var ute i lördags så kände jag bara förakt mot alla singel typer som sprang runt och försökte dra hem någon. Jag kände den där dubbelmoralen som nattklubbsvakter om de innehaft iq hade brottats med. Att de nekar invandrare att få komma in pågrund av att de är just invandrare och de gör det med en röst som själv bryter mellan två språk. En känsla av att jag är bättre än alla andra uppstod. Jag var fadde och såg ner på min omvärld fast jag själv varit likadan om inte värre.

När klockan slog halv tre så slog allas puls snabbare och på två sekunder fann jag mig själv att stå själv. Mina vänner övergav mig för att hitta lyckan i djupet i någon tjejs urringning.

Tillslut såg jag en kompis närma sig mig och jag kände någon känsla av kamratskap hade vaknat till liv i just honom men icke. Han hade begravt sig själv i en tjej begåvad med ett vackert yttre och behövde hjälp med att underhålla hennes mindre begåvade kompis.

Plötsligt inser jag vad har jag utsatt mina vänner för i alla dessa år? Klart jag hjälper han, jag ger han lägen att nedvärdera mig så han framstår som en alfahane och ger han perfekta lägen för skämt

Jag hade en underbart vacker dröm i natt men jag minns den inte, jag vaknade med välbehag för första gången på länge och min första tanke var helt fantastisk. Jag tänkte att alla tjejer jag träffat innan bara varit som bitar av en regnbåge, de har gett mig lite färg i livet men det har alltid saknats någon färg. Nu känns det som jag kan se alla färger som i en regnbåge.

Det var en mycket vackrare tanke i mitt huvud än vad den framstår skriven i min blogg.

Min kompis har haft samma tjej i tre år och han beklagar att hon blivit så gullig och överdriven i sina känslor mot honom. Inte för att han tycker det är drygt med att hon klänger och är extra gullig mot honom. Nej han gillar inte det för hon beter sig precis likadant som han brukar göra när han varit otrogen. Det känns som de har ett bra förhållande och äntligen så är det på likavilkor båda bedrar varandra.

Jag har svårt att känna sympatier för han när han berätta om hans olycka. Rätt åt han?

Imorse hade vi ett viktigt möte här på jobbet. Det var ett vanligt möte för alla andra utom för mig. Det var mötet då jag skulle presentera mitt förslag på en kampanj vi ska ha längre fram. Idén var helt min egen och jag har inte pratat med någon så jag viste inte om det skulle bära eller brista.

Jag gick upp en timme tidigare och åt frukost och valde rätt outfit för mötet. Jag fixade håret på ett sätt att det ser ut som jag inte bryr mig men egentligen har jag lagt ner en timme på att se så här ut. Jag har timat min skäggväxt att vara perfekt för det här mötet att jag skulle kunna vara så snygg som möjligt.

Mina chefer är män som gillar killar så jag viste jag skulle kunna vinna över dem om jag sålde mig själv. Jag var nästan lite nervös där ett tag på väg till jobbet. Jag brukar känna mig trygg i dessa lägen för jag vet jag kan lita på min charm. Men något gjorde mig osäker, dock helt i onödan.

Jag lyckades med att sälja idén så bra att jag ska ansvara helt för vår nya kampanj och jag får mer pengar än väntat att uträtta den. De tror på mig, de älskar mig. Den här veckan kommer bli magiskt bra. Jag äger en charm som kan få statyer att le. Jag är så full av självförtroende att jag inte ser några hinder alls, tänk om den här veckan fortsätter så. Hur började er vecka?